fredagen den 11:e december 2009

I den bästa av världar

PC120001 Idag har jag varit i kontakt med sjukvården här i Sverige för andra gången på 1månad (Ganska så exakt förra besöket var den 12 November och fick höra att det var svinisflunsan jag hade). Måttligt roande…

Jag blir alltid så fundersam över svensk sjukvård. Först och främst har jag inte lyckats få någon egen läkare här i stan. Det är inte så lätt att få till det. Läkare slutar och flyttar runt hela tiden. Ingen koll på längre ens vart jag bör söka så jag tillhör dem som måste med ångest ta kontakt med akuten.

När jag kom in med Svinis så togs jag in via ambulansintaget och fördes till ett eget rum där jag fick vänta… hade hög feber och därför ingen koll på hur länge jag var där eller något. Jag undersöktes lite snabbt och läkaren konstaterade att det var utan tvekan svinis (jag litar på läkare… men borde jag inte fått kolla det med blodprov?) Fick iallafall Tamiflu utskrivet och skickades hem med andningssvårigheter trotts att jag berättat att jag var helt ensam. Personligen så är jag förvånad att de inte lade in mig. Jag var i så dåligt skick att de ansåg att jag behövde ha larmknappen i min hand för att kunna kalla på hjälp men samtidigt var jag bra nog att vara ensam hemma utan hjälp… Nåja det gick bra. Fick Tamiflu och några dagar senare var jag feberfri och sakta men säkert har jag sedan dess hämtat mig.

Idag så kom jag in. Tog nummerlapp och satte mig och väntade. Tiden gick. Efter kanske en halvtimma fick jag komma in. Lämna namn och personnummer och säga vad jag sökte för. Nu var det ont vid ena lungan som hållit i sig någon vecka sedan jag ansågs frisk från influensan typ. Har dessutom fått en irriterande skräll hosta. Sedan imorse vaknade jag med något som kändes som en fruktansvärd träningsvärk i vaderna. Gör fruktansvärt ont och jag kan knappt gå. Med andra ord jag är klar för skrotning… Sköterskan skriver ner mina symptom och ber mig gå ut och vänta igen. Sitter och väntar kring en timma… Sedan blir jag äntligen inkallad. Får komma in på rummet och sätta mig ner och vänta på läkaren… I 40 MINUTER TILL!!! Hade det inte varit bättre att få sitta kvar i väntrummet där de iallafall hade igång en TV och tidningar att bläddra i! Tillslut kommer läkaren in. Det lyssnas på mina lungor och konstateras att de är rena och fina men har inflammation i mina muskler. Får utskrivet något starkt anti-inflammatoriskt. Hostan beror på att jag slutat röka. Nu skall kroppen bara göra sig av med skiten som är kvar liksom. Då brukar man få hosta tydligen. Bara att bita ihop så släpper det. Den kommer bli värre innan den blir bättre och många ger upp i detta stadiet och börjar röka igen så jag skall försöka och bita ihop och hålla ut.

Men det som jag reagerar på varje gång är hur snabbt själva besöket går. Och hur jag kommer ut ganska så otillfredsställd. Det känns som de bara skyndar fram och drar till men en diagnos lite snabbt. Och jag är så rädd för att det skall bli fel.

Att de hastar för mycket och därför missar något viktigt.

Nere i Italien funkar det som så att man har en egen läkare med sin egen mottagning. Mår man riktigt dåligt så kommer läkaren hem till en för att undersöka en och kolla upp. Min bror låg sjuk en längre tid och då kom läkaren hem flera gånger bara för att kolla så att allt gick som det skulle! Läkare skickar iväg en på blodprov och annat istortsett för allt. Lite jobbigt för en med nålfobi som mig men det gör att man känner sig säker. Man känner att man  verkligen blir undersökt. Att de inte vill riskera att de missar något!

Har man inte sin egen läkare åker man till akuten. Sterilt och tomt, inga mjuka soffor och fåtöljer, inga tidningar eller annat för att fördriva tiden. Men å andra sidan så har jag som längst varit där och väntat kanske en halvtimma till en timma. Sedan har jag fått komma in och blivit ordentligt undersökt och omhändertagen. Blodprov och röntgen har skett i ett nafs och svaren har kommit snabbt. Visst de skriver ut antibiotika för nästan allt men man kan faktiskt säga ifrån angående det. Och fler och fler läkare även där nere har nu förstått att man inte kan slänga ut antibiotika för minsta lilla grej.

Det känns säkrare att som patient komma in till läkare som undersöker en noga och faktiskt tar sig tid för en.

Mitt inlägg har kanske inte helt och hållet med de artiklar jag länkar till att göra. Men dessa artiklar visar på att det finns brister i svensk sjukvård. Och det är det jag känner lite när jag får sitta och vänta över 2 timmar för att sedan undersökas på 2 minuter.

Nioårig flicka avled av mördarbakterie | Kropp & hälsa | Aftonbladet

Ny överdosering på barnsjukhus - Nyheter - Senaste nytt | Expressen - Nyheter Sport Ekonomi Nöje

2 kommentarer:

  1. Jag tycker det är FÖRSKRÄCKLIGT att du blev hemskickad när du var så dålig av influensan. Som du sa - du hade ingen hemma och de ansåg att du var så borta att du själv inte hade hittat larmknappen. Upprörande!

    Däremot - jag håller med om att akuten verkligen skulle behöva sig en omgång MEN jag kan inte annat än att tycka att det är på grund av folk som tycker akuten är smidig för man slipper telefonkö och vet var man skall alltid som gör att det inte fungerar. Bäst är ju att ringa sjukvårdsupplysningen och sedan hamnar man oftast på vårdcentralen (som inte fungerar som den skall heller i och för sig - men då blockar man inte akuten i alla fall).

    Intressant att höra om hur det är i Italien. Låter som ett helt otroligt mycket bättre och personligare system. Reagerar så klart på antibiotikan - här tycker de ju att 3-åringarna kan väl ha ont ett tag i öronen för att undvika antibiotika (de skriver ut till två-åringarna eller mindre men anser annars att man skall "spara på antibiotikan"). Det gör mig lite arg att höra hur det är på andra ställen...

    Har visst en hel massa åsikter så här klockan 7 en lördagsmorgon.

    /sossessa

    SvaraRadera
  2. Jag känner att jag måste väga upp lite här. Jag var på vårdcentralen igår och blev väldigt väl bemött.

    Min vårdcentral har drop-in mellan nio och tre alla vardagar och telefontid mycket längre än så (både tidigare och senare).

    Jag hann läsa Metros serie, horoskop och två insändare innan de ropade upp mig.

    Jag fick träffa en sköterska som tog mig på allvar och lyssnade uppmärksamt och när hon gav mig en läkartid i nästa vecka frågade hon oroligt om jag skulle klara mig så länge. Jag hade kunnat få träffa en läkare direkt men då bara i fyra minuter tills han slutade och då tyckte hon (och jag håller med) att det var bättre att jag fick en längre tid.

    Dessutom kommer en psykolog att ringa mig på måndag morgon.

    Jag var jättenervös innan jag gick dit på grund av alla historier man hör, men blev bemött riktigt bra hela vägen; full uppmärksamhet och tagen på allvar. Heja vårdcentralen!

    SvaraRadera