I USA förvånas man tydligen över att vi i Sverige har hög moral när det gäller sånt här. Vi svenskar kanske tror på vår sexuella rätt. Men vi värdesätter ärlighet och trohet… I debatterna kring trohet och otrohet som varit nu det senaste här i Sverige så har polyfolket gjort sig hörda med kommentarer om att monogami och tvåsamhet är förlegade koncept. Att en modern människa inte är gjorda för att leva med en person.
Bullshit om du frågar mig. Vi kan visst vara gjorda för tvåsamhet och samtidigt vara moderna människor. Och dessutom tror jag man blir lika upprörd i ett polyförhållande om ens partner ljuger om något som är viktigt för en själv. Eller? Är polygama okänsliga för lögner i sina förhållanden?
Här i Sverige vill vi gärna tro på förhållanden… Att de håller att kärleken finns och är äkta. Men det är inte alltid så tyvärr… Våra partners ljuger och bedrar oss… På olika sätt… de kan skada oss psykiskt och fysiskt…
Och när väl otroheten är känd blir vi svenskar förnärmade. Det är nog inte själva det sexuella som vi reagerar på. Det är sveket. Lögnerna.
Vi reagerade inte direkt när Göran Persson bytte fru kanske just för att det var det som hände. Det var aldrig något prat om att det handlade om otrohet eller likande. Nej det var skilsmässa och omgifte. Jag hörde iallafall inte något om otrohet när det pratades om det. Då är det inget svårt att acceptera. Två vuxna människor fungerar inte längre tillsammans. De har försökt men det har inte gått… Så då släpper man varandra fria för att finna lyckan. Inget svek och inga lögner. Krossade hjärta visst det kan det finnas. Men det är inte samma sak.
Vissa saker i denna artikeln är dock helt främmande för mig. Under alla mina år i Italien så har jag hört talas om “otroheten”. Man pratade öppet om att fredagar så var killar ute utan sina flickvänner och fruar. För att hitta älskarinnor… På lördagar så var man ute med sin partner istället.
Det pratades om att på sommaren så åkte alla fruar iväg till havet med barnen. De var borta flera månader och männen kom bara ner på helgerna och sedan på semesterveckorna. Resten av tiden var karlarna ensamma i stan. Vad händer då? Alla pratar om det. Om att då flyttar älskarinnan in i huset. Alla vet det men ingen bryr sig.
Men konstigt nog såg jag ALDRIG något av detta… Jag hörde det pratades om det men ingen kunde säga någon som gjorde så. De män som blev lämnade ensamma över sommaren som jag kände ja de kunde vara ute och ta en öl med grabbarna någon gång men i övrigt verkade de mest deppiga. Ensamma och definitivt inte intresserade av att vara otrogna.
Otroheten var något som i tal var accepterat men sällan skådat… Jag har visserligen självklart träffat på otrogna jävlar även där. Men det är mindre accepterat. Pratar man om att någon varit otrogen så blir folk mycket mer upprörda där än här. Och det finns inte samma tal om polygami som något socialt accepterat. Men… Det finns alltid ett MEN… Det finns så klart alltid de som istället är helt öppna med det. I tv så är en av de populäraste tv personligheterna i Italien en gammal sångare som heter Pupo är väldigt känd för att han har två familjer. En fru och barn i ett hus och en älskarinna med barn i ett annat. Allt är helt öppet och accepterat.
Men det är väl just det. Det är ärligt. Han döljer inget.
Vill man leva i polygami så är det ok för mig. Bara man inte tvingar mig att göra det. Och bara man är ärlig mot sig själv och andra… det är när man ljuger och bedrar som det blir fel… Det är falskhet som jag inte tycker om!
Och det är just det som jag tror att många av oss svenskar ser på samma sätt… vi ogillar lögner och svek. Det är inte att du har sex med andra som är det som är det stora misstaget… Det är att du inte varit ärlig som är ditt verkliga brott…
Slänger in en sång med Pupo… Bara för att den är bra!
Inlägg
Mycket bra skrivet, du satte verkligen ord på mina tankar.
SvaraRadera